Drochia

Under 2010 beslutade Bistånd Östeuropa att även verka i landet Moldavien. Via kontakter beslöts det att titta på ett mycket litet och dåligt budgeterat projekt i den lilla staden Drochia i norra Moldavien. "Speranta hope" drevs och drivs av hängivna personer med stort hjärta för barn och ungdomar. Bistånd Östeuropa har i samarbete utvecklat projektet till ett fantastiskt ställe för de mest utsatta i staden.

Vi har öppet 5 dagar/vecka med start efter skolslut. Då kommer mellan 40-50 barn för ett varmt mål mat och möte med kärleksfulla vuxna. Många av dem äter dagens första mål hos oss. Det är inte lätt att gå i skolan då magen kurrar! På centret får de även hjälp med läxor och utanför har vi byggt en lekpark där de kan busa loss. Centret är knutet till den lokala Pingstkyrkan. Barnen inbjuds även att delta i deras aktiviteter. Våra äldre ungdomar hjälper även till att ta hand om de minsta och man jobbar mycket med att se och bekräfta de små. Våra medarbetare har även till uppgift att fördela matpaket varje månad till extremt fattiga i staden.

 

Sedan 2014 bedriver vi ett särskilt projekt i projektet. Vi har öppnat upp för de mest utsatta. Nämligen de handikappade barnen och ungdomarna. Uppsökande verksamhet bedrivs med aktivitetsstimulans i hemmen samt inbjudande till särskilt anordnade samlingar på vårat center. De som kan är även med i den ordinarie verksamheten. Responsen har varit god, även om det kan vara mycket besvärligt att komma in till de funktionshindrade. Misstänksamheten är stor och VARFÖR skulle någon plötsligt bry sig om just mitt barn ?

Livet får en dramatisk skillnad när våra partners äntligen får kontakt och visar dem medmänsklighet och kärlek.

Många tårar vittnar på hur dessa kära barn och ungdomar plötsligt känner sig sedda ,betydelsefulla och kapabla till utveckling!!

Vi i Bistånd Östeuropa är mycket stolta över att ge dem denna skillnad i människovärde.

 

Vidare bekostar Bistånd Östeuropa sommarläger och punktinsatser i projektet. Varje Jul sänds en extragåva till centret och vi försöker jobba på bred utveckling i form av t.ex. utbildning av personal och stöttning av föräldraträffar. m.m.

en hjälpande hand...

Drochia

Bilder från Drochia där barnen och ungdomarna hjälper våra ansvariga med att packa matkassar till de behövande. Vi betalar för 20 sådana varje månad a´100:- / st.

 

 

Moldavienresan 11-16 maj 2017

 

Joachim Bergström och jag planerade en resa till Moldavien för Bistånd Östeuropas räkning och min fru Cecilia följde med som representant för Marieborgskyrkan, då de har ett stödprojekt i byn Miciurin. Jag skall kort redogöra lite för den resan, som för min del var den första till Europas fattigaste land Moldavien.

Inför resan hade vi inhandlat lek- och ritmaterial till barnen, hygienartiklar mm och Lego som man hade önskat. Vi hade fyra gamla resväskor fyllda till bredden som vi sedan kunde lämna kvar där.

Vi startade tidigt innan gryning onsdag morgon med bil till Kalmar, tåg till Kastrup, flyg till Warszawa för byte med flyg vidare mot huvudstaden Chisinau i Moldavien. En första övernattning där och eftermiddagen ägnades sedan åt att besöka Budeshti där Bistånd Östeuropa stöder en barngrupp som leddes av Alexandro, en mycket entusiastisk o duktig ledare.

 

 

Därefter skulle vi vidare mot Drochia och till Roma och Sveta (de som besökte oss här i vintras) och bo hos dem under tre nätter. Det var Svetas pappa Jura, som också är pastor på Centret i Drochia som hämtade oss och vi färdades på först lite bättre vägar men som så småningom övergick till betydligt mer gropar. Efter en hoppig bilfärd installerade vi oss hos värdparet och fick en god middag.

lördagen for vi till Centret. Dit kommer barnen/ungdomarna efter skolan för att få hjälp med läxor, äta mat, övriga aktiviteter mm. Där finns också en kyrksal med gudstjänst på söndagar och en blandad barnkör. Hela dagen bestod av olika uteaktivieter, först med de handikappade mindre barnen och sedan ungdomarna. Man hade hjälp av fyra duktiga ungdomar, volontärer.

 

Söndagen började med en liten utflykt till Krigsmuseet och en snabb visit i den ortodoxa kyrkan för att sedan delta i gudstjänsten på Centret. Barnkören stod för sång och lite textläsning (som vi tyvärr inte förstod) varvat med bön och sedan predikan. Sedan åt vi lunch tillsammans med alla barnen på en restaurang, vilket naturligtvis var en stor upplevelse. Läsk till maten och glass till dessert tillhör inte deras vardag precis. Vi var cirka 50 st som åt tillsammans.

 

Efter lunch åkte vi (Roma, Joakim, Cecilia, tolken med fru och jag) till Miciurins Center. I den lilla matsalen ordnades mat för barnen av två goa ”tanter”. För dagen bestod lunchen av god risotto (vi fick smaka) och barnen åt under tystnad. Ofta det enda målet mat de får under dagen.

Vi åkte vidare ut i byn för att dela ut matkassar och fick se den verklighet som många hade; fattigt, miserabelt, smutsigt, kallt. I några av husen vi besökte var ingen hemma men vi fick hälsa på hos John, en handikappad man, 38 år år, som bodde med sin far som skötte om honom. John satt i sin säng, hade en TV på ett bord och hyfsat ombonat ändå. Pappan bodde i ett rum innanför, där det antagligen fanns kokmöjligheter också. John kunde inte prata men viftade med armarna och såg glad ut när vi kom.

Värre var det hos den blinda 83-åriga kvinna vi besökte. Hennes son, lätt alkoholiserad, bodde i ett hus bredvid henne. Kvinnan låg i en säng i ett kyffe, kallt cementgolv, några trasiga småmattor, en hink som toalett stod bredvid sängen och ett bord. Det luktade inte särskilt fräscht därinne. Hon låg på några madrasser och hade gamla hade gamla täcken över sig. Men hon blev så glad när vi kom. Roma frågade hur det var och hon sa att hon väntade på att Jesus skulle ta henne hem…..när det var dags.

Hon ville att Roma skulle läsa något ur bibeln men istället sjöng han några lovsånger tillsammans med tolken och vi nynnade med så gott det gick. Hon satte sig upp i sängen och sjöng med och hennes ögon lyste av glädje och tacksamhet.

Hennes son kom in med en metallbytta med , något som liknade mannagrynsgröt, och hon började äta när vi gick. Utanför stod senare hennes storväxta son och grät. Det var oerhört gripande. Vilken nöd!!

 

Efter denna utflykt till Miciurin tillbaka till Drochia Center. Där hade ungdomarna ordnat så fint med servering i kyrksalen, gjort menyer där vi kunde beställa kaffe, kaka, hamburgare och dit var också föräldrar/anhöriga inbjudna. Man kom också från Miciurin till denna fest. Det var frågelekar mm och sist blev vi uppbjudna att sitta framför ”publiken” och svara på frågor. T ex vad vi tyckte om Moldavien, vad vi gjorde i Sverige etc. När man frågat färdigt kom många fram och ville tacka för allt stöd man fått, ffa från Bistånd Östeuropa som stöttat i många år. Vi blev väldigt rörda över all denna tacksamhet och den tar vi med oss hem till Sverige och till alla som stöder.

 

Måndagen gjorde vi diverse andra utflykter, besökte en skola bl a och sedan åkte vi tillbaka till Chisinau tillsammans med vår tolk. Alla intryck gjorde att vi var rejält trötta och på tisdagen kunde vi ägna förmiddagen åt att strosa runt lite i staden innan den långa hemfärden igen mot Sverige.

 

Tack för denna givande och begrundande resa! Till sist vill vi bara säga att fortsätt att stödja de fattiga i Moldavien. Deras tacksamhet är gränslös.

Lars M

 

Copyright @ All Rights Reserved